Fan vad desperat allt kändes igår! Jag gick ut, köttmarknaden, ensam blev det, och jag kände bara en där och det var inte rätt person att vara där med. Jag höll på att börja gråta hela tiden. En enorm ångest. Jag drack upp min öl så fort jag kunde och gick hem...

Hittade kompisens bror på nätet, jag googlade honom av någon anledning och hittade hans nummer och började smsa. Vi som knappt ens har pratat innan. Hur konstigt känns inte det då? 

Han springer runt o packar. I eftermiddag går bussen till Sälen, han ska åka skidor med jobbet...

Svartsjukan växer i mig, fastän han inte längre är min... Vad säger man? Vad ska man säga när han åker? Att jag kommer att sakna honom? För det kommer jag att göra, men jag vill ju inte verka för desperat heller.

Just nu sitter han och övar på gitarren... Ska han ta med sig den? Fan, det är ju en jävla brudmagnet bara det att ha gitarr...

Kan man dö av svartsjuka? 

.. hur detta förvandlas till en blogg skriven av en desperat själ.

Jag försöker ha kul själv, trivas med mig själv, men det är svårt.

• vara för på
• vara för av
• vara grisbonde - eller någon annan som föder upp för att döda
• vara någon extrem fotbollssupporter, som har tatuerat in fotbollslagets märke på sin kropp etc

Jag är så jävla rädd för allt...!

Jag vill inte vara ensam, jag vill ha någon som håller om mig och ha det bra med! Det finns folk därute, som vill ha mig... men när jag märker det så slår jag bak-ut. Den enda jag vill ha är Han - min. Varför vill han inte ha mig?

Kommer han någonsin att vilja ha mig igen? 

Läste mina gamla inlägg och fattar verkligen inte hur jag kunde tänka så om honom.. men det kanske låg något i det? Det är slut nu iaf.. Allt, vi..

Vart ska jag ta vägen? Fan vad jag saknar honom