Pratade med D om det hela igår kväll/natt. Han mindes inte så mycket utav det, och det var lite svårt att förklara vad han gjorde iomed att han inte var direkt elak. Han var liksom bara allmänt otrevlig...

Men han pratade med andra igår som också träffat honom i fredags och fick höra att han var "otrevlig som fan" och "svinjobbig".. Så det var väl inte bara jag som tyckte så. Min känsla var väl berättigad. Han skäms nu och tycker att det är pinsamt. Han förstår att det kanske är förstört. Oss.

Jag tycker synd om honom. Men jag är ju inte någon jävla välgörenhetsgrej heller. Vill han verkligen ha mig så får han ju visa det. Han får visa att han är värd mig isf.

Men det är jävligt lätt att tycka synd om...

Nu börjar jag bli pinsam... Jag velar med mig & D igen. Han vet dock inte om det, hur jag tänker och funderar...

När vi var ute i fredags var han kanonfull, riktigt.. Och han har en tendens att bli lite småelak när han är full, ger pikar och så. Dessa behöver inte betyda något, men det skulle kunna göra det. Antagligen är det sånt man kan skämta bort...

MEN

det känns precis som det gjorde med knark-A, mitt ex tillbaka i tiden som slog mig.. Han blev också sån där när han var full, lite små-elak, men det behövde inte betyda något.

Jag tog upp det här med D under kvällen, hur jag kände det och uppfattade honom, men det var inte lätt att prata med honom om det. Han verkade varken lyssna eller förstå, utan svarade bara att "det tar jag som en förolämpning".

- Okej, sa jag, men jag menar det inte så. Utan det här är hur jag känner, och jag är rädd.

Tror inte att han minns något utav det, och jag borde prata med honom om det.. Han har varit bortrest lör-sön och jobbat söndag natt. Idag har jag undvikt honom, för jag vet inte längre.

Jag är rädd.

Är jag såhär tveksam så är det väl lika bra att göra slut på det, antar jag...

Jag har/har haft jättedåligt samvete... Jag träffade på en tjej som var intresserad av en kompis till mig. Jag ringde min kompis och bad honom komma.. Detta var för någon månad sen kanske...Visst, de hade trevligt tillsammans.. Men hon har barn, och det gillade han inte riktigt. Han vill inte vara någon pappa.

Hursomhelst, hon har följt efter sedan dess, och det har känts konstigt... Jag har ju vetat att han inte velat och så...

Jag tog upp det igår med honom, och sa att jag hade dåligt samvete för det.. Då berättade han att hon var gravid nu, att han var pappan och att det var det som var lite konstigt.. Så därför hängde de ihop nu.

Nu har jag nästan mer dåligt samvete, för det känns inte som riktig kärlek mellan de två och nu verkar det som att han känner att han måste vara tillsammans med henne. Och jag var den som förde de samman.

Fy fan för mig.

Det har ordnat sig, med D. We're fine. Kära bägge två, tror jag :)

Vi pratade då, efter förra inlägget jag skrev, och allt verkade bara bli fel. Sen pratade vi en gång till, och DÅ tror jag att han fattade. Han kom hit sedan på natten iaf, och sov här. Det var underbart.

Sedan har vi inte hunnit ses så mycket pga olika saker. Men han kom hit en sväng ikväll iaf, i 40 minuter, innan han var tvungen att åka och jobba. Så himla härligt! :D *glad*

Jag skrev precis ett teoriprov, övertygad om att jag verkligen inte skulle klara det. Men guess what?! Jag gjorde det. Jag klarade det. 70% rätt, 50% var gränsen för godkänt.

Ändå är jag inte glad.

Jag kan inte sluta tänka på D. Jag känner mig som en äcklig.. sak.. Jag vet inte vad som är tillräckligt äckligt för att kunna jämföras med mig. Fan.

Vi ska prata idag, jag och han, men jag vet fortfarande inte vad jag ska säga. Det ställs krav på mig, och jag tror inte att jag kan uppfylla de kraven, men jag vill. Men kan jag inte så hjälper det inte om jag vill. Jag duger inte.

Du anar inte hur många gånger jag velat säga det till dig, men inte sagt det för att det känts som att det sagts många gånger nog. Som att jag har förbrukat min rätt att säga det eftersom jag pratat om det så mycket. Jag vet dock inte om du minns, det verkar inte så.

Och så förstörde jag nog det vi hade.

Och min förklaring är fortfarade min bakgrund.

Det går inte. Jag är fan skadad. Jag vill så gärna. Så mycket. Du är rätt, men jag är skadad. Jag önskar så att jag var någon annan. Då kanske jag hade varit värd dig, men jag är det inte. Inte idag.

Och du kommer säga att det låter som en ursäkt. En ursäkt för mig att vara ensam.

Och det kanske det är.

Men, samtidigt som jag älskar att vara ensam och oberoende så hatar jag det också.

Jag vill ha den där tryggheten. Den som infinner sig när jag ser att du sover bredvid. Eller när jag smyger upp på morgonen och sätter mig och pluggar och du ligger kvar i min säng, jag älskar det!

Fast jag tror inte att du kommer stå ut med mig...

Jag vill inte bli beroende av någon, men det är precis vad jag håller på att bli.

Jag tror att det är därför jag skjuter honom ifrån mig, D.

Jag tror att jag förstörde något inatt. Han ville gå, och gick. Men jag vet inte, har inte pratat med honom något mer sen dess, och nu tror jag att han sover.

När jag är ensam mår jag inte bra. Något är fel då - right?

Fan. Nu tvekar jag igen.

Vad är det för fel på mig?!