Pratade med D om det hela igår kväll/natt. Han mindes inte så mycket utav det, och det var lite svårt att förklara vad han gjorde iomed att han inte var direkt elak. Han var liksom bara allmänt otrevlig...

Men han pratade med andra igår som också träffat honom i fredags och fick höra att han var "otrevlig som fan" och "svinjobbig".. Så det var väl inte bara jag som tyckte så. Min känsla var väl berättigad. Han skäms nu och tycker att det är pinsamt. Han förstår att det kanske är förstört. Oss.

Jag tycker synd om honom. Men jag är ju inte någon jävla välgörenhetsgrej heller. Vill han verkligen ha mig så får han ju visa det. Han får visa att han är värd mig isf.

Men det är jävligt lätt att tycka synd om...