D sover.

Jag dricker te och funderar.

Jag vet inte om jag vågar. Jag är skadad och rädd för att ta steget och falla handlöst igen. Jag kan slå mig ännu mer.

Samtidigt vill jag skada mig. Jag vill göra mig själv ont, och jag kanske gör det.

Men när han vaknar kommer det kännas annorlunda. Det kommer att kännas bra, jag vet det. Men vad är då rätt? Vad är verklighet?

Träffade D igår igen. Jag hade tänkt vara ensam hela kvällen/natten och plugga, ingen utgång, men så blev det inte så. D ville hitta på något med mig.

Det skulle komma hem en kompis till honom, så D kom o hämtade mig och vi åkte hem till honom. Spelade wii och han vann såklart, men jag tyckte det var riktigt kul ändå! Gick o köpte mat. Kompisen dök aldrig upp under kvällen.

Klockan närmade sig 2 och det var dags för mig att dra mig hemåt och ta hand om djuren. D skulle köra mig. Då började hans ex ringa. Han svarade inte först, men hon ringde säkert 10 gånger och jag sa åt honom att svara.

Hon var full såklart. Vem är inte det när man ringer någon en fredagkväll kvart i två? Hon drog hemska historier och jag vet inte riktigt vad som var sant. Men jag orkar inte bry mig heller. Det tog död på ganska mycket..

Försökte prata med D om det, men han verkade känna sig ganska obekväm med att prata om henne. Inte så konstigt kanske. Well, det är/var hans liv och jag kan inte bara ignorera det, jag accepterar det.

Jag vet inte vad jag tycker och jag vet inte vad jag känner. Försvarsmekanism. Jag tillåter mig inte att känna för mycket.

Vem tror på evig kärlek?