Jag skrev precis ett teoriprov, övertygad om att jag verkligen inte skulle klara det. Men guess what?! Jag gjorde det. Jag klarade det. 70% rätt, 50% var gränsen för godkänt.

Ändå är jag inte glad.

Jag kan inte sluta tänka på D. Jag känner mig som en äcklig.. sak.. Jag vet inte vad som är tillräckligt äckligt för att kunna jämföras med mig. Fan.

Vi ska prata idag, jag och han, men jag vet fortfarande inte vad jag ska säga. Det ställs krav på mig, och jag tror inte att jag kan uppfylla de kraven, men jag vill. Men kan jag inte så hjälper det inte om jag vill. Jag duger inte.

Du anar inte hur många gånger jag velat säga det till dig, men inte sagt det för att det känts som att det sagts många gånger nog. Som att jag har förbrukat min rätt att säga det eftersom jag pratat om det så mycket. Jag vet dock inte om du minns, det verkar inte så.

Och så förstörde jag nog det vi hade.

Och min förklaring är fortfarade min bakgrund.

Det går inte. Jag är fan skadad. Jag vill så gärna. Så mycket. Du är rätt, men jag är skadad. Jag önskar så att jag var någon annan. Då kanske jag hade varit värd dig, men jag är det inte. Inte idag.

Och du kommer säga att det låter som en ursäkt. En ursäkt för mig att vara ensam.

Och det kanske det är.

Men, samtidigt som jag älskar att vara ensam och oberoende så hatar jag det också.

Jag vill ha den där tryggheten. Den som infinner sig när jag ser att du sover bredvid. Eller när jag smyger upp på morgonen och sätter mig och pluggar och du ligger kvar i min säng, jag älskar det!

Fast jag tror inte att du kommer stå ut med mig...