Hamnade på en barnblogg, eller ja, en mammablogg, skriven av en mamma vars nyfödda barn var sjukt. Jag hamnade i tankarna kring mig och barn, och det DET känns helt jävla sjukt!

Kommer jag någonsin att få barn? Kommer det finnas någon som är värd att skaffa det med? Någon som kan vara barnets pappa och min partner livet ut.

Jag tror ju inte på evig kärlek längre.. Just därför vill jag inte sätta något barn till världen.

D och jag, vi har haft vårt "ex-prat" och pratat om våra ex och hur det varit och vad man tänkt o så (visserligen mest på fyllan, men ändå).. Jobbigt kanske, men samtidigt bra med. D var förlovad och de hade planerat bröllop och massa seriöst. Han har sagt att han vill ha barn i framtiden. Hur många killar i min ålder tänker så? Jag blev lite chockad. Han verkar vara ganska så.. Ja.. inte sån..

Varför kom jag in på det där..? Jag vet inte.. Kanske för att bevisa att det kan gå snett även fast man hittat någon man vill dela livet med. Att det inte behöver hålla ändå. Som för mig.

Jag hatar att tänka på sånt där. Det känns så avlägset, min framtid. Jag är väldigt tveksam till att jag någonsin blir mamma.

Det går så snabbt, men det känns bra. FÅR det kännas bra nu?

Jag vågar nog inte. Men när jag träffar honom nästa gång igen och tittar in i hans ögon. Då är jag förlorad. Han har de finaste kinder med, jag vill tugga på dom!

Jag vill ha honom, samtidigt vill jag vara fri. En trasad själ som lever ensam, men har jag råd att låta honom gå? Vill jag det?

Jag vet inte, men jag tror inte det.