Jag mår konstigt nu, och jag känner mig chockad också. Det har blivit lite för mycket i mitt huvud. Jag ska försöka reda ut det i det här inlägget.

Jag & D, vi har haft det bra, träffats mycket, och när vi träffats har vi varit som ett par! D ringde inatt om det där och verkade vilja ha ett beslut, om hur vi ska göra, innan han får mer känslor för mig. Och jag verkade alldeles för tveksam. Jag förstår att han vill veta.

Jag har inte upplevt mig själv som så tveksam, men jag vet att jag tvekar för att jag är rädd. Jag är rädd för att bli sårad igen, falla för honom och falla handlöst. Vem plockar upp mig om han lämnar mig? Finns ens evig kärlek? Hittills verkar det ju inte vara så iaf. Jag har mest haft dåliga pojkvänner, tills jag träffade X.

Han var bra och vi funkade bra tillsammans, men det hjälpte inte. Han klarade inte av mig, utan var tvungen att få vara själv. Jag har fortfarande inte fått någon anledning till varför det blev som det blev, så jag antar att det är mig det är fel på eftersom han inte kan säga det till mig, anledningen alltså.

Vi hade det bra, ja, och jag saknar det. Men han kommer aldrig att kunna få mig tillbaka, för jag kommer aldrig mer kunna lita på honom. Finns inte tilliten så finns ingenting.

Tillit. D. Hittills har jag inte haft någon anledning att inte lita på honom egentligen. Han verkar vara en bra kille, en sån man ska ha. Men det är ju just det att jag inte vågar, jag vågar inte lita på honom, inte helt. Jag vill, men jag känner honom inte helt än och jag måste gardera mig.

D tycker att jag är väldigt tveksam, och därför vill han inte, fast han vill ändå. Det känns som att min tvekan kommer att förstöra allt. Fan.

Och så lite anledningen till att jag känner mig smått chockad också (som jag skrev i början av inlägget).

När jag satte mig vid datorn såg jag att jag fått ett mail. Det var från en nära vän från min universitets-utbildning, henne hade jag inte hört något från på länge. Hon skrev att hon mådde bra, att hon satt och väntade på sin möhippa och att hon och hennes sambo skulle gifta sig om två veckor.

Hon har allt det där jag önskar att jag hade. Kan man få det? Kan man vara lycklig tillsammans livet ut?

Hon och hennes sambo satsar ju iaf, och det finns ju folk som håller ihop fastän det är tufft emellanåt. Mina föräldrar t.ex De har det väl mest bra tillsammans, men ibland kommer det tuffa tider även för dom, fast dom biter ihop och kämpar istället. Det är sånt jag är beredd att göra, men om ens partner inte är det så är det ju ingen idé.

Jag vill så gärna bara slänga mig i hans armar och låta honom bära mig. Men det är nog kanske dumt, jag vet inte om han orkar, eller hur länge han orkar. Men jag kanske inte ska sumpa en chans att må bra och trivas heller.

Tankarna bara virvlar runt...