Du anar inte hur många gånger jag velat säga det till dig, men inte sagt det för att det känts som att det sagts många gånger nog. Som att jag har förbrukat min rätt att säga det eftersom jag pratat om det så mycket. Jag vet dock inte om du minns, det verkar inte så.

Och så förstörde jag nog det vi hade.

Och min förklaring är fortfarade min bakgrund.

Det går inte. Jag är fan skadad. Jag vill så gärna. Så mycket. Du är rätt, men jag är skadad. Jag önskar så att jag var någon annan. Då kanske jag hade varit värd dig, men jag är det inte. Inte idag.

Och du kommer säga att det låter som en ursäkt. En ursäkt för mig att vara ensam.

Och det kanske det är.

Men, samtidigt som jag älskar att vara ensam och oberoende så hatar jag det också.

Jag vill ha den där tryggheten. Den som infinner sig när jag ser att du sover bredvid. Eller när jag smyger upp på morgonen och sätter mig och pluggar och du ligger kvar i min säng, jag älskar det!

Fast jag tror inte att du kommer stå ut med mig...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vila i frid hoppas att du har det bättre där du är nu       och med det här inlägget vill jag också meddela att jag lämnar den här bloggen jag fortsätter någon annanstans bara för mig hejdå ...

han får morfin var fjärde timma det är inte långt kvar nu

mitt skrivbord är blött   jag är så jävla rädd rädd och förlamad   snälla stanna ...

jag funderar på att dra någon annanstans bort från den här bloggen återigen vara helt anonym ...

rw3r5öo iåi u piojerägo 3rwiopj''vcopdä   jag vill inte ha mer med killar att göra alls jag hatar att man inte kan lita på någon   nu ska jag lägga mig ner och gråta ...