P, han skrev till mig igår, fina saker:

"Det finns massor jag vill säga, men jag vet inte om det får dig att må bättre
T.ex att vet du hur nervös jag var när vi satt och åt på det där pastastället? Å när jag lyckades med konststycket att tappa mat i ljuset så ville jag sjunka under jorden. "Shit, nu tror hon att jag är värsta klumpendunsen"

Sen satt jag på bussen hem och bara kände mig glad och nöjd ;)

Och att det var lite halt och du höll mig i armen, mycket längre än du behövde, då gick min puls upp och jag blev så där varm och nöjd."

Han skriver sådär fina saker. Och det låter som att han tycker om mig. Jag tycker om honom, men inte så. Jag känner inte pirret i magen, jag gör inte det. Och då tror jag inte att det är rätt. Det känns inte rätt. Jag vill, men det går inte..

Jag är hemma igen. Jag har haft det bra, så jävla bra. Bara glömt alla bekymmer. Jävligt jobbigt att de slog mig i ansiktet när jag kom hem igen. Nerslagen.

Ångest-attacker idag.

Jag blev kickad också. Kul, jävligt kul. Är sur på mig själv för att jag inte var den som stack först, det var ju det jag egentligen ville, men så blev jag kickad istället.

Något säger mig att det här är starten på mina ensamma dagar. Dagarna då jag kommer sitta instängd och inte se världen något mer, bara genom min lilla data-skärm. 

Det känns som att jag bara har en vän kvar här i stan. Den andre fikade jag med idag. Även om jag tycker om honom så kändes det som att det var sista gången vi sågs idag. Som att göra slut fastän man inte är tillsammans. Well, nu när jag är kickad så har vi inte längre något gemensamt.

Den här flickan blir bara mer och mer ensam.