D sover.

Jag dricker te och funderar.

Jag vet inte om jag vågar. Jag är skadad och rädd för att ta steget och falla handlöst igen. Jag kan slå mig ännu mer.

Samtidigt vill jag skada mig. Jag vill göra mig själv ont, och jag kanske gör det.

Men när han vaknar kommer det kännas annorlunda. Det kommer att kännas bra, jag vet det. Men vad är då rätt? Vad är verklighet?

Träffade D igår igen. Jag hade tänkt vara ensam hela kvällen/natten och plugga, ingen utgång, men så blev det inte så. D ville hitta på något med mig.

Det skulle komma hem en kompis till honom, så D kom o hämtade mig och vi åkte hem till honom. Spelade wii och han vann såklart, men jag tyckte det var riktigt kul ändå! Gick o köpte mat. Kompisen dök aldrig upp under kvällen.

Klockan närmade sig 2 och det var dags för mig att dra mig hemåt och ta hand om djuren. D skulle köra mig. Då började hans ex ringa. Han svarade inte först, men hon ringde säkert 10 gånger och jag sa åt honom att svara.

Hon var full såklart. Vem är inte det när man ringer någon en fredagkväll kvart i två? Hon drog hemska historier och jag vet inte riktigt vad som var sant. Men jag orkar inte bry mig heller. Det tog död på ganska mycket..

Försökte prata med D om det, men han verkade känna sig ganska obekväm med att prata om henne. Inte så konstigt kanske. Well, det är/var hans liv och jag kan inte bara ignorera det, jag accepterar det.

Jag vet inte vad jag tycker och jag vet inte vad jag känner. Försvarsmekanism. Jag tillåter mig inte att känna för mycket.

Vem tror på evig kärlek?

Ja, vi två. Det är något på gång, på riktigt. Han kom hit i förrgår igen, vi spelade lite, tittade på film och han gjorde det klassiska med att sträcka på sig och sedan gled hans arm ner bakom mig.. Mys.

Han stannade över natten.

Morgonen igår, vi åt frukost. Sedan bestämde vi oss för att ge oss ut på stan. Åkte runt i hans bil och kollade in fina ställen innan vi skiljdes åt när jag skulle repa.

Efter repet gick jag hem till en vän och drack öl, men skulle ta det ganska lugnt, eftersom jag hade planer idag. Ingen utgång planerad alls, utan hem vid midnatt senast.

D ringde. Han ville såklart att jag skulle komma ut. Jag sa nej, men när jag sedan pratade med min vän så var hon sugen på att gå ut ändå, så så blev det. Träffade D ute, lovely! Han var kalas... Jag gick hem vid 1 och D följde med. Det tog lång tid att gå, han var inte nykter, och vi pratade mycket. Var tvugna att stanna och prata ibland också, för det var ganska allvarliga saker som kom upp. Tog säkert en timme bara att gå hem..

Väl hemma tvingade jag i honom massa vatten och vi gick och la oss. Han kunde inte sluta prata, om hur han kände för mig, att jag var något speciellt, att jag var fin. Att han kände något, något som han trodde att han inte kunde känna... Vid 4 fick jag tyst på honom ^^, men visst, det var mysigt att ligga o prata med honom.. Det var bara det att jag skulle upp vid 7 idag :P

Han är jättefin och intelligent, fast han gör sig dummare än vad han är. Jag tycker verkligen om honom, och trivs med honom.

När jag är med honom känns allt rätt.

När jag inte är med honom börjar jag tveka. Jag vet inte om han är redo för något. Han blev singel ganska nyligen, och jaa, det är bra att vara singel ett tag när man väl är singel. Jag tror att man behöver det för att lära känna sig själv.

Det är först nu som jag känner att jag kan klara mig själv. Ensam. Såhär skulle jag kunna hålla på ett tag till, men samtidigt vore det så skönt att ha någon, någon att krama när man vill, någon att pussa på. Dejta. Dejta är vad jag vill göra nu, men är han redo?

Jag känner mig förvirrad och vet inte vad jag ska tycka och känna... varken för någon eller något.. Jag vill så mycket, men samtidigt inte.

"Dejt" (om man kan kalla det det) idag, med D (pojken jag som hade efterfesten förra helgen). Jag följde med honom hem igen nu i helgen, på efterfest. Hångel, gott hångel ^^ ohlala.. var tvungen att lämna honom då dock för jag hade en kompis med mig. Så ringde han idag och vi träffades.. ^^ Varma blickar, ursäkter att komma nära, vara nära, fastän inget egentligen hände.

Jag tror att det var han som gjorde allt.. Alla närmanden, jag vågade inte.. Jag vågar inte.. Jag vill, men jag vågar inte. Fan.

Vi hade kul tillsammans, och det gick bättre och bättre.. tills.. de ringde från hans jobb och behövde honom. Så sällan som han får jobba var han tvungen att säga ja. TRIST! Så det var bara till att gå hem sedan. Han undrade om han fick ringa igen iaf.. och jaa, det får han ju så..

Fan, vad fin han är.. men vågar jag? Är det på riktigt? Och vill jag isf ha det? Jag tror att jag mest vill leka, men det är möjligt att det är vad han vill också.. Jag ska undersöka det lite vidare :P eller nåt