När jag är ensam mår jag inte bra. Något är fel då - right?

Fan. Nu tvekar jag igen.

Vad är det för fel på mig?! 

Ett av mina favorit-citat:

- Ola Salo

... det är precis vad jag hållt på med på sistonde. Kom på det häromdagen.

Måste fan lägga ner det där..!

D - here I come!

det är enda jävla teater. och just nu orkar jag inte. jag vill att jag ska ha ont.

Jag mår konstigt nu, och jag känner mig chockad också. Det har blivit lite för mycket i mitt huvud. Jag ska försöka reda ut det i det här inlägget.

Jag & D, vi har haft det bra, träffats mycket, och när vi träffats har vi varit som ett par! D ringde inatt om det där och verkade vilja ha ett beslut, om hur vi ska göra, innan han får mer känslor för mig. Och jag verkade alldeles för tveksam. Jag förstår att han vill veta.

Jag har inte upplevt mig själv som så tveksam, men jag vet att jag tvekar för att jag är rädd. Jag är rädd för att bli sårad igen, falla för honom och falla handlöst. Vem plockar upp mig om han lämnar mig? Finns ens evig kärlek? Hittills verkar det ju inte vara så iaf. Jag har mest haft dåliga pojkvänner, tills jag träffade X.

Han var bra och vi funkade bra tillsammans, men det hjälpte inte. Han klarade inte av mig, utan var tvungen att få vara själv. Jag har fortfarande inte fått någon anledning till varför det blev som det blev, så jag antar att det är mig det är fel på eftersom han inte kan säga det till mig, anledningen alltså.

Vi hade det bra, ja, och jag saknar det. Men han kommer aldrig att kunna få mig tillbaka, för jag kommer aldrig mer kunna lita på honom. Finns inte tilliten så finns ingenting.

Tillit. D. Hittills har jag inte haft någon anledning att inte lita på honom egentligen. Han verkar vara en bra kille, en sån man ska ha. Men det är ju just det att jag inte vågar, jag vågar inte lita på honom, inte helt. Jag vill, men jag känner honom inte helt än och jag måste gardera mig.

D tycker att jag är väldigt tveksam, och därför vill han inte, fast han vill ändå. Det känns som att min tvekan kommer att förstöra allt. Fan.

Och så lite anledningen till att jag känner mig smått chockad också (som jag skrev i början av inlägget).

När jag satte mig vid datorn såg jag att jag fått ett mail. Det var från en nära vän från min universitets-utbildning, henne hade jag inte hört något från på länge. Hon skrev att hon mådde bra, att hon satt och väntade på sin möhippa och att hon och hennes sambo skulle gifta sig om två veckor.

Hon har allt det där jag önskar att jag hade. Kan man få det? Kan man vara lycklig tillsammans livet ut?

Hon och hennes sambo satsar ju iaf, och det finns ju folk som håller ihop fastän det är tufft emellanåt. Mina föräldrar t.ex De har det väl mest bra tillsammans, men ibland kommer det tuffa tider även för dom, fast dom biter ihop och kämpar istället. Det är sånt jag är beredd att göra, men om ens partner inte är det så är det ju ingen idé.

Jag vill så gärna bara slänga mig i hans armar och låta honom bära mig. Men det är nog kanske dumt, jag vet inte om han orkar, eller hur länge han orkar. Men jag kanske inte ska sumpa en chans att må bra och trivas heller.

Tankarna bara virvlar runt...

Jag är ensam och har inte sett ett ansikte på... ett och ett halvt dygn, än mindre hört någons röst.. Det kanske inte är så länge, men ändå..

Hursomhelst, tankarna sätter igång. Just idag har jag kommit ihåg folk som uppskattat mig, som tyckt jag varit fin. Folk jag inte känt som kommit fram på krogen, hemliga beundrare..

För det hände faktiskt i lördags, det var en kille i baren som bara var tvungen att säga till mig hur fin han tyckte jag var.. Gulligt sagt sådär.. men jag tog det nog inte så seriöst, och nu när jag tänker på det i efterhand så var jag nog ganska "dissande" om man kan säga så.

Men hur ska man vara då om man inte är intresserad? Jag ska väl inte låtsas, säga "tack detsamma" fastän jag inte menar det. Så gör man inte. Det blir lätt fel då.

Men jag undrar verkligen vad folk ser i mig. 

Hamnade på en barnblogg, eller ja, en mammablogg, skriven av en mamma vars nyfödda barn var sjukt. Jag hamnade i tankarna kring mig och barn, och det DET känns helt jävla sjukt!

Kommer jag någonsin att få barn? Kommer det finnas någon som är värd att skaffa det med? Någon som kan vara barnets pappa och min partner livet ut.

Jag tror ju inte på evig kärlek längre.. Just därför vill jag inte sätta något barn till världen.

D och jag, vi har haft vårt "ex-prat" och pratat om våra ex och hur det varit och vad man tänkt o så (visserligen mest på fyllan, men ändå).. Jobbigt kanske, men samtidigt bra med. D var förlovad och de hade planerat bröllop och massa seriöst. Han har sagt att han vill ha barn i framtiden. Hur många killar i min ålder tänker så? Jag blev lite chockad. Han verkar vara ganska så.. Ja.. inte sån..

Varför kom jag in på det där..? Jag vet inte.. Kanske för att bevisa att det kan gå snett även fast man hittat någon man vill dela livet med. Att det inte behöver hålla ändå. Som för mig.

Jag hatar att tänka på sånt där. Det känns så avlägset, min framtid. Jag är väldigt tveksam till att jag någonsin blir mamma.

Det går så snabbt, men det känns bra. FÅR det kännas bra nu?

Jag vågar nog inte. Men när jag träffar honom nästa gång igen och tittar in i hans ögon. Då är jag förlorad. Han har de finaste kinder med, jag vill tugga på dom!

Jag vill ha honom, samtidigt vill jag vara fri. En trasad själ som lever ensam, men har jag råd att låta honom gå? Vill jag det?

Jag vet inte, men jag tror inte det. 

D sover.

Jag dricker te och funderar.

Jag vet inte om jag vågar. Jag är skadad och rädd för att ta steget och falla handlöst igen. Jag kan slå mig ännu mer.

Samtidigt vill jag skada mig. Jag vill göra mig själv ont, och jag kanske gör det.

Men när han vaknar kommer det kännas annorlunda. Det kommer att kännas bra, jag vet det. Men vad är då rätt? Vad är verklighet?