Träffade D igår igen. Jag hade tänkt vara ensam hela kvällen/natten och plugga, ingen utgång, men så blev det inte så. D ville hitta på något med mig.

Det skulle komma hem en kompis till honom, så D kom o hämtade mig och vi åkte hem till honom. Spelade wii och han vann såklart, men jag tyckte det var riktigt kul ändå! Gick o köpte mat. Kompisen dök aldrig upp under kvällen.

Klockan närmade sig 2 och det var dags för mig att dra mig hemåt och ta hand om djuren. D skulle köra mig. Då började hans ex ringa. Han svarade inte först, men hon ringde säkert 10 gånger och jag sa åt honom att svara.

Hon var full såklart. Vem är inte det när man ringer någon en fredagkväll kvart i två? Hon drog hemska historier och jag vet inte riktigt vad som var sant. Men jag orkar inte bry mig heller. Det tog död på ganska mycket..

Försökte prata med D om det, men han verkade känna sig ganska obekväm med att prata om henne. Inte så konstigt kanske. Well, det är/var hans liv och jag kan inte bara ignorera det, jag accepterar det.

Jag vet inte vad jag tycker och jag vet inte vad jag känner. Försvarsmekanism. Jag tillåter mig inte att känna för mycket.

Vem tror på evig kärlek?

Jag tänker väldigt mycket nuförtiden.. Kanske bra att skriva då...

D och X (ja, min f.d.) träffades igår. Det är ju inget officiellt så mellan mig o D. Eller ja, det kanske det är, men vi har hursomhelst inte gått ut med det officiellt, så det är väl så. Bara det att vi håller om varandra o så.. Förstår om det var smärtsamt för X att se oss så. Måste ha varit väldigt konstigt, men det var oundvikligt.

Undrar om X fattar nu vad han gått miste om..?

Han kommer nog aldrig att få mig igen..

Det var någon slags tillställning där vi var igår, och min familj kom dit med. Jag presenterade inte D och dem för varandra. Det kändes aldrig naturligt. X började fjäska ordentligt för min familj... Fast vill han nåt så är det väl egentligen mig han ska fjäska för.

Undrar om X fattar nu vad han gått miste om..?

Han kommer nog aldrig att få mig igen..

Ja, vi två. Det är något på gång, på riktigt. Han kom hit i förrgår igen, vi spelade lite, tittade på film och han gjorde det klassiska med att sträcka på sig och sedan gled hans arm ner bakom mig.. Mys.

Han stannade över natten.

Morgonen igår, vi åt frukost. Sedan bestämde vi oss för att ge oss ut på stan. Åkte runt i hans bil och kollade in fina ställen innan vi skiljdes åt när jag skulle repa.

Efter repet gick jag hem till en vän och drack öl, men skulle ta det ganska lugnt, eftersom jag hade planer idag. Ingen utgång planerad alls, utan hem vid midnatt senast.

D ringde. Han ville såklart att jag skulle komma ut. Jag sa nej, men när jag sedan pratade med min vän så var hon sugen på att gå ut ändå, så så blev det. Träffade D ute, lovely! Han var kalas... Jag gick hem vid 1 och D följde med. Det tog lång tid att gå, han var inte nykter, och vi pratade mycket. Var tvugna att stanna och prata ibland också, för det var ganska allvarliga saker som kom upp. Tog säkert en timme bara att gå hem..

Väl hemma tvingade jag i honom massa vatten och vi gick och la oss. Han kunde inte sluta prata, om hur han kände för mig, att jag var något speciellt, att jag var fin. Att han kände något, något som han trodde att han inte kunde känna... Vid 4 fick jag tyst på honom ^^, men visst, det var mysigt att ligga o prata med honom.. Det var bara det att jag skulle upp vid 7 idag :P

Han är jättefin och intelligent, fast han gör sig dummare än vad han är. Jag tycker verkligen om honom, och trivs med honom.

När jag är med honom känns allt rätt.

När jag inte är med honom börjar jag tveka. Jag vet inte om han är redo för något. Han blev singel ganska nyligen, och jaa, det är bra att vara singel ett tag när man väl är singel. Jag tror att man behöver det för att lära känna sig själv.

Det är först nu som jag känner att jag kan klara mig själv. Ensam. Såhär skulle jag kunna hålla på ett tag till, men samtidigt vore det så skönt att ha någon, någon att krama när man vill, någon att pussa på. Dejta. Dejta är vad jag vill göra nu, men är han redo?

Jag känner mig förvirrad och vet inte vad jag ska tycka och känna... varken för någon eller något.. Jag vill så mycket, men samtidigt inte.

"Dejt" (om man kan kalla det det) idag, med D (pojken jag som hade efterfesten förra helgen). Jag följde med honom hem igen nu i helgen, på efterfest. Hångel, gott hångel ^^ ohlala.. var tvungen att lämna honom då dock för jag hade en kompis med mig. Så ringde han idag och vi träffades.. ^^ Varma blickar, ursäkter att komma nära, vara nära, fastän inget egentligen hände.

Jag tror att det var han som gjorde allt.. Alla närmanden, jag vågade inte.. Jag vågar inte.. Jag vill, men jag vågar inte. Fan.

Vi hade kul tillsammans, och det gick bättre och bättre.. tills.. de ringde från hans jobb och behövde honom. Så sällan som han får jobba var han tvungen att säga ja. TRIST! Så det var bara till att gå hem sedan. Han undrade om han fick ringa igen iaf.. och jaa, det får han ju så..

Fan, vad fin han är.. men vågar jag? Är det på riktigt? Och vill jag isf ha det? Jag tror att jag mest vill leka, men det är möjligt att det är vad han vill också.. Jag ska undersöka det lite vidare :P eller nåt

Jag vill vara kär.

Lyckligt kär.

Älska någon så mycket så att det gör ont i magen.

Så att jag kramar kudden hårt och tänker på honom när han inte är här.

Men jag känner inte så. Inte för någon. Jag vågar inte.  

Visar man att man älskar någon så gör man sig sårbar. 

Jag vill inte bli söndertrasad igen. 

jag vill vara den där speciella.

jag vill tillhöra någon. jag vill ha någon att älska.

jag vill vara ensam. jag vill kunna klara mig själv. jag vill vara jag.

jag vill ha någon att krama. jag vill ha någon att hångla upp emot väggen.

jag vill börja ett nytt liv. jag vill leva mitt liv själv. jag vill vara framgångsrik.

jag vill vara jag.

jag vill, men hur fan..?

Jag gick ut igår, det var inget som var planerat egentligen och jag hade tänkt gå hem ganska tidigt, för det var ganska tråkigt ute, men av någon anledning stannade jag. Träffade då på en tjej och hennes syster från min gamla skola. Vi gick samma inriktning, men hon var året över mig, häftigt!

Sedan var det massa killar också såklart... Den första, han came on to me riktigt mycket. Ville sitta själv vid ett bord o hålla på, men hos honom hade jag tyvärr inget intresse, så jag drog mig åt borden där alla vänner satt. Han fick följa med, men han sa att han inte vågade. Okej. Så jag bytte bord iaf.. och det var där jag träffade tjejerna. Många bra diskussioner hade vi. Förflyttade oss till baren så småningom, och då var jag bara tvungen att börja prata med en liten hårdrockskille, han hade plattat håret, och det såg jag ^^ men han erkände. 20 år gammal. Mitt lammkött blev han ^^ 

Vi skulle vidare på efterfest, men han och hans kompis gled liksom ifrån, längre o längre bort, när vi gick till efterfesten. Festens "ägare" hade dragit tag i mig, och jag tror att de var lite rädda. Jag stannade upp o väntade in dem och frågade vad dom gjorde. Då sa dom att dom funderade på hur tjejer som jag kunde få precis vad de ville.. Jag bara "WHAT?!" och så pratade vi lite mer. Tills "festägaren" kom o drog tag i mig igen. Jag tror att det var då mitt lammkött vek av. Jag känner mig taskig.

Väl på efterfesten, festägaren var ganska på, men samtidigt lugn och snäll, väldigt snäll. Jag har träffat honom en gång innan, och då var han otrevlig. Jävligt otrevlig, full dock. Jag sa det till honom nu, och han mindes ingenting. Men ja, det var kul, han var på han med. Tyckte att jag skulle sova där, istället för att gå hem, men jag gick hem iaf.. och var hemma strax efter 6... Lite msn-flört då, med festägaren, nattmacka och sedan sova.

Jag tyckte det var trevligt, och jag känner mig snygg! 

P, han skrev till mig igår, fina saker:

"Det finns massor jag vill säga, men jag vet inte om det får dig att må bättre
T.ex att vet du hur nervös jag var när vi satt och åt på det där pastastället? Å när jag lyckades med konststycket att tappa mat i ljuset så ville jag sjunka under jorden. "Shit, nu tror hon att jag är värsta klumpendunsen"

Sen satt jag på bussen hem och bara kände mig glad och nöjd ;)

Och att det var lite halt och du höll mig i armen, mycket längre än du behövde, då gick min puls upp och jag blev så där varm och nöjd."

Han skriver sådär fina saker. Och det låter som att han tycker om mig. Jag tycker om honom, men inte så. Jag känner inte pirret i magen, jag gör inte det. Och då tror jag inte att det är rätt. Det känns inte rätt. Jag vill, men det går inte..