Jag är hemma igen. Jag har haft det bra, så jävla bra. Bara glömt alla bekymmer. Jävligt jobbigt att de slog mig i ansiktet när jag kom hem igen. Nerslagen.

Ångest-attacker idag.

Jag blev kickad också. Kul, jävligt kul. Är sur på mig själv för att jag inte var den som stack först, det var ju det jag egentligen ville, men så blev jag kickad istället.

Något säger mig att det här är starten på mina ensamma dagar. Dagarna då jag kommer sitta instängd och inte se världen något mer, bara genom min lilla data-skärm. 

Det känns som att jag bara har en vän kvar här i stan. Den andre fikade jag med idag. Även om jag tycker om honom så kändes det som att det var sista gången vi sågs idag. Som att göra slut fastän man inte är tillsammans. Well, nu när jag är kickad så har vi inte längre något gemensamt.

Den här flickan blir bara mer och mer ensam. 

Jag dumpade honom, P, fastän vi inte var tillsammans. Det funkade inte. Nu vet jag inte vad som händer. Jag lever mitt liv, tror att jag trivs ganska bra som singel ändå..

och inatt lämnar jag Sverige och reser till solen. Precis vad jag behöver!

P kom hit igår kväll, vi lagade jättegod mat och såg på film. Det var mysigt. Han gav mig komplimanger hela tiden, men ju fler komplimanger, desto sämre kände jag mig... Det känns som att han tycker om mig - jättmycket, när han säger allt det där.

Igår kände jag efter, riktigt ordentligt, och tyvärr, jag känner nog inte samma som han verkar känna, om han känner så. Jag känner inte kärleksruset, även om jag tycker om honom.. Jag känner inte det där pirret i magen, inte på riktigt, jag vill känna det, men gör det inte.

Igår började han pussa på mig med.. Det var inget jag besvarade. Jag kunde inte. Och jag känner mig så elak, och så dum i huvudet. Men jag kunde inte.

Han sov över här, han bor ju en bit härifrån. Och det blev inget knull. Jag varken ville eller kunde. Det kändes inte rätt. Han är verkligen helt underbar, en snäll och go människa, men jag vet att jag kommer att dra ner honom till botten, och det vill jag inte. Jag vill inte vara den som gör honom bitter.

Jag var hos X idag, fick se hans lägenhet för första gången. Jag skulle lämna av djuren, han ska passa dem nu när jag reser bort. Det känns hemskt att erkänna det, men jag jublade inombords när jag såg hur sunkigt det var. Samtidigt blev jag ledsen, att han valt det framför mig... Well, det kanske säger en del om vad han är värd med.

Fan, vad tomt det är här utan djuren :(

P kommer och håller mig sällskap ikväll, om en timme kommer jag att möta upp honom. Kanske borde jag städa lite mer här. Kanske borde jag plugga, för det kan jag ju inte göra när han är här.. Undrar vad som händer ikväll, om något händer..

X pratade om att han ville jamma ikväll och ville ha med mig. Jag kunde dock inte säga till honom att jag inte kunde pga P.. Jag sa bara att det inte gick. Han undrade inte mer.. Kanske ringer de senare, bandet, men det tar vi då isf.

En annan sak som var rätt kul. När jag var hos X blev han hungrig och skulle göra pannkakor. Han ställde bunken med smet på spisen, MEN han satte på fel platta ^^ Haha, surt! men lite kul.. :P Klant.

Kul att jag får känna mig lyckad någon gång med.

Jag är rädd att det jag känner för honom, P, inte är äkta. Jag är rädd för det, för han verkar känna mycket och jag vill inte såra någon.

Jag själv, just nu, är egentligen bara ute efter närhet och trygghet. Han som håller om mig och viskar fina saker i mitt öra. Han är en fin människa. Kanske för fin för mig.

Hans familj vet redan om mig, och det verkar som om jag är någon slags flickvän, men jag är faktiskt singel. Det har inte kommit längre än till flört-nivån, jag har inte vågat ta det vidare.

Jag funderar på att ta det vidare, bara knulla sönder och se hur det känns sen. Känns det bra så är det ju bra, men känns det inte bra så är det ju lättare att säga hejdå då/nu, än om man skulle vänta.

Jag är ju bara människa, jag har också behov...

vad är det jag känner egentligen?

känner jag rätt?

När man har det såhär nära så vill man bara springa in i det. Skynda sig, istället för att ta det långsamt. Men jag tror inte att det är bra.

Igår fick jag ligga på en arm, ha någon som höll om mig och drog fingrarna genom mitt hår. En fin människa. Och jag ville bara hångla upp honom, men jag gjorde inte det, jag väntade.. Jag tror att det är det bästa och han är med på det också.

han (i detta inlägget) är inte samma som Han (x:et). Jag kanske borde ha lite namn eller något på dem istället. X:et får vara X, och han, som är mer aktuell nu, han får vara P, Pojken med stort P ^^

Nu ville jag skriva något, men finner inte riktigt orden...

Han letar sig längre in under mitt skinn... Jag som inte hade tänkt låta honom komma in, och jag vågar egentligen inte. För antagligen är han som alla andra. Jag vågar inte lita på någon... men ändå känns det så bra.

Jag vet bara inte om jag verkligen vill, men han säger att han är beredd att vänta... Om han verkligen menar det..? Jag vet inte..