Jo, en sak som oroar mig nuförtiden...Det är mina vänner. Känns som många undviker mig nu. Det känns som att dom är rädda för mig, för hur jag ska må och reagera. För reagerar, det gör jag ibland. De som funnits med mig då har såklart stöttat, men det känns som att de försöker undvika det i möjligaste mån. Inte så konstigt kanske, vem vill ha en panik-ångest-mig att ta hand om..? Jag förstår dem ändå. Jag hade bara hoppats på att de alltid skulle finnas där, men ibland får man klara sig själv..

arm yourself because no-one else here will save you

Jag har en vän iaf, tror jag, som alltid finns. Och det känns tryggt.

Tack, min vän!

Fan, vad töntig jag låter

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vila i frid hoppas att du har det bättre där du är nu       och med det här inlägget vill jag också meddela att jag lämnar den här bloggen jag fortsätter någon annanstans bara för mig hejdå ...

han får morfin var fjärde timma det är inte långt kvar nu

mitt skrivbord är blött   jag är så jävla rädd rädd och förlamad   snälla stanna ...

jag funderar på att dra någon annanstans bort från den här bloggen återigen vara helt anonym ...

rw3r5öo iåi u piojerägo 3rwiopj''vcopdä   jag vill inte ha mer med killar att göra alls jag hatar att man inte kan lita på någon   nu ska jag lägga mig ner och gråta ...