Det här låter sjukt, men Han är trygghet för mig ändå. OM jag någon dag skulle gifta mig, så skulle det vara med honom. Han är också den ende som jag skulle kunna tänka mig att skaffa barn med, men jag vill nog inte ha barn. Inte just nu iaf. Han är min trygghet, men ändå vet jag inte vem Han är. Han finns där iaf.

I tisdags, när jag mådde som värst, var jag tvungen att säga det till honom. Vi skulle repa, men jag kunde inte, pga min ångest. Han kom hit efter repet, ringde på och jag öppnade. Visste att Han skulle stå utanför, men när väl dörren gled upp kändes det inte som Han. Det kändes som någon mycket finare.. Han stannade över natten och höll om mig hela tiden. Sköna trygghet.

Vi pratar en del, inte om oss så kanske, men om allt, och det blir en del flörtish. Det känns som att det skulle kunna bli vi igen, men jag vet inte längre vad jag vill.

Vill jag?

Iochmed att jag mår som jag mår och är lite känslig för omtanke så blir jag "kär" i varje jävla person som bryr sig. Vissa, som man inte ska bli kär i, för det kommer aldrig att gå ändå, jag vet det. Det kommer inte fungera pga olika saker. Så varför? Men jag kan inte rå för det. Det är vårtider på väg också, solen skiner ju varannan dag. Vårkänslor. Inte så konstigt att jag känner mig förvirrad just nu kanske.