Ögonen gråter, men munnen den ler
Hon är på väg upp, och vill aldrig mer ner
Från löften och svek blev hon självdestruktiv
Och i rop på hjälp sökte hon ta sitt liv
Hon byggde en väg utav falska skratt
Men bakom fasaden var det mesta svart
Jag hoppas att hon hinner komma till ro
Innan skalet spricker och faller ihop
Vad ingen annan vet är att sanden rinner ner
Om timglaset blir tomt så finns hon inte mer

Detta är en saga utan lyckligt slut
Ingenting blir nånsin som det var förut
Men den som blundar slipper se hur det ser ut
För vem bryr sig om en saga utan lyckligt slut

Vildsvin

Jag, den svarta sörjan, har än en gång lyckats klibba av mig och förstöra något.

Det jag rör vid kvävs och dör, eller får iaf syrebrist och blir aldrig mer som förut.

Jag borde inte få leva.

fan vad jag hatar mig själv

orka känna, orka orka med all skit