ångesten nosar mig i nacken, vart ska jag ta vägen?

fan.

jag har ingen.

Han, han vill jag inte ringa till. Jag vill egentligen inte ha med honom o göra, fastän det är det enda jag vill. Han känns så jävla overklig. Var jag hans? Verkligen? På riktigt? Det känns som att jag aldrig varit det. Som om jag inte känner honom. Vad gör man? Ska man, eller ska man inte?

Det var han som inte ville ha mig, alltså borde jag hålla mig borta. Han kommer ändå inte vilja ha trasiga mig, det som han trasat sönder. Det enda som kommer hända är att han får dåligt samvete, men han kommer inte vilja ha mig för det. Man ska inte ha trasiga flickor...

Trasiga flickor borde inte få finnas.

jag börjar inse att det är kört nu.

dead.

game over.

här kommer jag ingenstans.

ska jag fortsätta plåga mig med livet?

ska jag lätta smärtan med döden?

vad förtjänar jag?

tidigare har jag varit inne på döden.

men nu är jag mer inne på självplågning.

göra livet så jävla hemskt som möjligt.

något som jag redan håller på med.

det finns ändå ingenting...

De senaste dagarna har det ringt i telefonen och i luren har det varit någon pojke som velat komma över med mat. Ja, någon pojke skriver jag för att det är 2 st olika som försöker.

Han är den ena utav dem. Han som har dåligt samvete för att jag blir allt mer anorektisk pga Honom och vad Han gjort.

Den andre pojken, D, gör det nog mest för att vara snäll. För att han vet att jag har dåligt med pengar och för att han tycker att tjejer ska vara lite tjocka.

Ingen utav dem har dock kommit innanför mina dörrar med mat. Jag vill betala för min egen mat (även om jag inte kan det) och dessutom behöver jag inte äta så mycket, jag gör inte av med så mycket energi. Och så har jag ingen matlust heller.

Förresten så är jag numer underviktig, men det gör mig inget.

Jag vill vara petite, som alla andra...