det känns som om kniven redan sitter i mig idag

och just det.. jag vet inte om jag har några ord att dela med er just nu 

kanske sedan 

Jag är ingenting jämfört med dig
Jag är bara skräp
Jag är bara skräp jämfört med dig
Jag är ingenting

Nej, det känns helt trasigt, idag tror jag inte på det, på oss. Ensamheten växer.

och jag vet inte riktigt vad jag ska/vill säga

Jag flippade igår igen, och som vanligt minns jag inte riktigt vad som hände.

Jag minns att jag var jävligt ensam. Jag minns att jag ville åka hem och bad de andra om det, som inte ville. Jag minns att jag gick ut, jag minns att jag ringde en vän, men jag minns inte riktigt vad som sas. Jag minns att jag satt på en sten. Jag minns att Han hittade mig. Jag minns att Han insåg allvaret och gick o letade rätt på de andra.

Vi trängde in oss i bilen. Undrar vad de andra tänkte om mig. De tänkte nog ingenting för ingen brydde sig. Ingen brydde sig om att fråga hur det var, men det kanske syntes.

De åkte och dumpade mig först. Åkte t.o.m förbi en av "bil-vännernas" lägenhet, för att släppa av mig först. Kompisen bara.. "Eh, här bor jag..". Men han fick väl gå av efter mig... Det viktigaste var o bli av med mig. Kastade mig ur bilen, mumlade något om "tack för ikväll" o försökte hitta hem.

Han ringde sedan, när Han var hemma, och undrade om Han skulle komma över. Jag sa att Han inte behövde, men Han gjorde det ändå. Fylle-mat à la baguette, sedan sova. Minns inte om vi pratade eller hur vi gjorde.

Imorse ville Han ha sex, men jag lät honom aldrig "komma in". Det blev bara mys och jag tror Han blev sur/ledsen för det. För sen var det bara som att han ville gå.

Jag är ett hål. Osäker på om jag borde få finnas överhuvudtaget.

Det här låter sjukt, men Han är trygghet för mig ändå. OM jag någon dag skulle gifta mig, så skulle det vara med honom. Han är också den ende som jag skulle kunna tänka mig att skaffa barn med, men jag vill nog inte ha barn. Inte just nu iaf. Han är min trygghet, men ändå vet jag inte vem Han är. Han finns där iaf.

I tisdags, när jag mådde som värst, var jag tvungen att säga det till honom. Vi skulle repa, men jag kunde inte, pga min ångest. Han kom hit efter repet, ringde på och jag öppnade. Visste att Han skulle stå utanför, men när väl dörren gled upp kändes det inte som Han. Det kändes som någon mycket finare.. Han stannade över natten och höll om mig hela tiden. Sköna trygghet.

Vi pratar en del, inte om oss så kanske, men om allt, och det blir en del flörtish. Det känns som att det skulle kunna bli vi igen, men jag vet inte längre vad jag vill.

Vill jag?

Iochmed att jag mår som jag mår och är lite känslig för omtanke så blir jag "kär" i varje jävla person som bryr sig. Vissa, som man inte ska bli kär i, för det kommer aldrig att gå ändå, jag vet det. Det kommer inte fungera pga olika saker. Så varför? Men jag kan inte rå för det. Det är vårtider på väg också, solen skiner ju varannan dag. Vårkänslor. Inte så konstigt att jag känner mig förvirrad just nu kanske.